Är där jag är

Tankarna är många så även oron många gånger men av erfarenhet håller jag det mestadels för mej själv. Vill inte ha mer skit för mitt mående nu. Det är jobbigt nog som det är.

Hade middagsbesök igår. Super trevligt att få bjuda min vän superkocken på mat.

Jag har iofs känningar av det fortfarande. Det där konstiga trycket i magen som på nå vis ger ett tryck i huvudet. Min mage verkar inte klara mage i vanliga mängder längre. Jag lyckades ju hålla mej vaken eftersom jag hade sällskap, till hon åkte då. Vad är det som händer egentligen.

Om jag varit ensam hade jag slocknat inom tio minuter efter maten. Ögonen for lite hit o dit av trötthet men jag höll mej vaken av samtal.

Det är ju inte tröttheten som är det jobbigaste egentligen även om jag inte kan äta innan jag ska göra nå viktigt för då somnar jag. Trycket känns som om jag hängt knäveck i 20 min.

Imorgon blir det läkarbesök 1 av två den här veckan. Fokus ligger på utredningen av arbetsförmåga imorgon. På torsdag ska jag träffa samma läkare men då gäller det mitt mående utifrån mej själv. Han ska få ta prover om det finns tid, förhoppningsvis sköldkörteln , blodtryck och sånt för att utesluta lite i alla fall.

Vore skönt att få veta varför jag mår som jag mår. Kan ju inte vara ärlig på den frågan i min omgivning då de flesta tröttnat på mitt mående.

Jag kan ju faktiskt inte bara bestämma mej för att må bättre även om jag vill.

Det är mycket runt omkring nu, mycket som i alla fall jag upplever som en enorm press. Kankse skulle många andra se det som enkla problem men dom är många, min ork är slut och i ärlighetens namn, jag tror inte jag är helt frisk fysiskt heller.

Det vågar man ju inte nämna med risk för att vara gnällig. Nåt fel är det, jag känner det.

Skrivande stund fortfarande tryck i mellangärdet och upp i huvudet, INTE ångest, det känner jag igen, yrsel och det känns som att jag ska somna när som helst.

JA jag mår dåligt rent mentalt med men jag vet fan inte vad som är hönan eller ägget.

Förlåt, jag ska hålla truten.

Har just nu ingen aning

Jag vill inte ha en sån här dag. Jag vill glädjas åt att solen lyser och att det äntligen är framkomligt efter all snö som vräkt ner men kroppen är inte med.

Jag har gjort som man ska idag , ätit frukost fast jag inte va hungrig, nyss lite lasagne trots att jag mådde illa. Hela kroppen mår piss. Ont i ryggen, trött som faaan , humöret helt i botten. Vill bara lägga mej ner under täcket och sova bort flera år.

Runt omkring mej krävs min energi men jag har knappt nån. Den lilla jag har går naturligtvis till mina barns behov.

Jag är ingen lyckad mamma egentligen. Inte dotter, partner eller människa heller.

Jag tycks inte få nåt att funka i mitt liv.

Gick ner men blev tjock igen, träffade nån men blev ensam igen, slogs för min rätt och det blev fel,

satsar och förlorar. Ett mönster, vad beror det på? Enda gemensamma nämnaren är jag å det är väl där felet ligger antar jag. Arbetslös, utan körkort vilket gör mina chanser och möjligheter mindre att få ett jobb. Tog en praktik för en chans till jobb, den fick mej att må sämre och det blev inge jobb. NU då? Va fan ska jag göra?

Halva livet har gått och det enda jag blivit bra på är att misslyckas.

Hur ska det sluta egentligen? Kommer jag någon gång kunna få komma hem från ett jobb till någon som älskar mej? Nja det tvivlar jag på.

Jag vet ju att min omgivning har tröttnat på mitt mående för länge sen så det jag nu får träna på är att hålla det för mej själv. Att inte be om stöd eller hjälp och heller inte klaga eller visa mina svaga sidor. Allt detta kommer att innebära att jag måste undvika folk, vilket inte är så svårt eftersom det handlar om en mindre skara.

ja ja nån strategi kanske jag hittar eller så ger jag bara efter för allt jävla kaos och låter det gå som det går.

En neg inställd femtonåring som har 4 mån på sig att få upp betygen, har inte bott hos mej på över 2 år utan setts sporadiskt. Nu orkar inte pappan längre då förväntas jag ta hela fighten.

En tioåring som än en gång går in i en förpubertal fas som senast fick honom att ligga gråtandes på golvet utan att jag fick röra honom. Tvångsbeteenden, ilska och identifieringsproblematik.

Själv tacklar jag dagligen ångestattacker för allt, även positiva saker som ska hända, ryggsmärtor, total aptitlöshet. Mår illa både fysiskt o psykiskt om jag äter. orkar dessutom inte hålla mej vaken efter att jag ätit. Somnar inte bara 20 min utan upp till 4 tim.

Arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och inkomstens utevaro i botten toppat med att mina försök alltid innebär en lång väg av krångel innan de knappt ger utdelning.

somnar snart. vaknar förhoppningsvis i ett annat liv,

När livet utmanar mej om igen

När jag va liten och funderade på hur det skulle bli att bli vuxen hade jag inte en tanke på att det skulle se ut så här när jag snart ska fylla 40.

Prövningar va man ju beredd på men inte hela tiden en massa oövervinnerliga prövningar.

Panikångest visste jag inte va det va så det ingick ju inte i fantasin.

Att välja mellan det minst jobbiga hela tiden o inte kunna välja ett alternativ som känns bra.

Har sänkt min standard på livskvalitet så enormt att jag skäms över att önska en del av det vardagliga. Har gjort mina insatser och hoppats på förändring men gång efter annan står jag kvar med en konsekvens. Nu säger kroppen från men jag förmår mej inte att lyssna hela vägen. Nån annan kan ju bli lidande eller förbannad. Snart kan jag inte välja, kroppen sätter ner stora foten och faller platt.

Ska lugna hjärtklappning och skakningar nu, försöka få i mej nå att äta innan det är dags för ett av två möten som är kvar idag. Tuffa möten, såna som inte alla måste gå på.

Några av prövningarna.

/A